Slutet.
Väggarna sluter sig
Jag försöker klättra upp men det är inte till någon nytta
Hålet börjar sluta sig men jag tar mig dit,
upp till toppen, upp till skyn.
Jag känner att jag börjar sväva upp
Men jag känner även att någonting vill dra mig ner.
Jag vill inte titta, utan fortsätta att klättra.
Min själv vill att jag ska falla
men mitt hjärta ber mig fortsätta klättra.
Jag vill inte falla.
När man sitter här och tänker på livets jävligheter och plågor,
så känner jag att det finns ändå lite hopp kvar i själen om att man kanske kan lyckas en dag.
Jag vill att mina texter ska spridas, men isåfall på ett diskret sätt och utan
kännedom att jag har skrivit det.
Bakom mina dikter vill jag gömma mig, bakom ett skal av trygghet, musiken hjälper mycket men ofta vill jag fly till en annan värld.
Den här staden har då inte hjälpt mig på traven.
Det är ingen lätt stad att förstå sig på, det är inte ett smörgåsbord precis.
Mitt hjärta vill uppåt i Sverige där jag faktiskt vill vara.
Men jag känner att jag inte kan sticka härifrån, det är som att något är oklart här.
Jag måste skaffa nya vänner med, jag tål inte en del och jag har väldigt svårt för nytt folk.
Jag försöker hålla mig tillbaka för att folk förstår inte vad jag vill.
De ska ju veta allt om en och ta reda på allt genom sociala hemsidor.
Förstår inte varför jag sitter där ens, inget vettigt är där och jag har ju annat för att ta reda på sådant.
Min umgänges krets är inte den bästa, jag känner mig ofta utnyttjad och slagen och lämnad med ett splitter som JAG får plocka upp.
Det är inte lätt det här, jag kan fan inte säga nej.
Jag hatar att jag är så här.
Men vad gör man när man försöker hjälpa till?
Om jag ändå kunde börja på ett nytt kapitel, börja om på nytt och göra det jag vill.
Jag vill ha en stor hylla med musik och spel jag älskar.
En vägg fylld med musikgrejer och instrument.
Ett glaskabinett där jag kan ställa alla mina små figurer som jag älskar att samla på.
En hel vägg med foton och mina affischer där jag kan säga att jag summerar allt jag har.
Börja om på något kan inte vara lätt, men det är bara att jag försöker.
En kopp kaffe, en cigarett, ett blankt rutat papper och en penna som aldrig tar slut.
Tack för mig.
Väggarna sluter sig
Jag försöker klättra upp men det är inte till någon nytta
Hålet börjar sluta sig men jag tar mig dit,
upp till toppen, upp till skyn.
Jag känner att jag börjar sväva upp
Men jag känner även att någonting vill dra mig ner.
Jag vill inte titta, utan fortsätta att klättra.
Min själv vill att jag ska falla
men mitt hjärta ber mig fortsätta klättra.
Jag vill inte falla.
När man sitter här och tänker på livets jävligheter och plågor,
så känner jag att det finns ändå lite hopp kvar i själen om att man kanske kan lyckas en dag.
Jag vill att mina texter ska spridas, men isåfall på ett diskret sätt och utan
kännedom att jag har skrivit det.
Bakom mina dikter vill jag gömma mig, bakom ett skal av trygghet, musiken hjälper mycket men ofta vill jag fly till en annan värld.
Den här staden har då inte hjälpt mig på traven.
Det är ingen lätt stad att förstå sig på, det är inte ett smörgåsbord precis.
Mitt hjärta vill uppåt i Sverige där jag faktiskt vill vara.
Men jag känner att jag inte kan sticka härifrån, det är som att något är oklart här.
Jag måste skaffa nya vänner med, jag tål inte en del och jag har väldigt svårt för nytt folk.
Jag försöker hålla mig tillbaka för att folk förstår inte vad jag vill.
De ska ju veta allt om en och ta reda på allt genom sociala hemsidor.
Förstår inte varför jag sitter där ens, inget vettigt är där och jag har ju annat för att ta reda på sådant.
Min umgänges krets är inte den bästa, jag känner mig ofta utnyttjad och slagen och lämnad med ett splitter som JAG får plocka upp.
Det är inte lätt det här, jag kan fan inte säga nej.
Jag hatar att jag är så här.
Men vad gör man när man försöker hjälpa till?
Om jag ändå kunde börja på ett nytt kapitel, börja om på nytt och göra det jag vill.
Jag vill ha en stor hylla med musik och spel jag älskar.
En vägg fylld med musikgrejer och instrument.
Ett glaskabinett där jag kan ställa alla mina små figurer som jag älskar att samla på.
En hel vägg med foton och mina affischer där jag kan säga att jag summerar allt jag har.
Börja om på något kan inte vara lätt, men det är bara att jag försöker.
En kopp kaffe, en cigarett, ett blankt rutat papper och en penna som aldrig tar slut.
Tack för mig.
Kommentarer
Trackback
