-
Jag trodde stjärnorna var fler, men nu har jag räknat alla.
De gav mig hopp och glädje medans jag var en simpel pojk.
Men nu är jag en man och kan räkna de på alla fingrar.
Usch.
Fan, jag kan då störa mig på vad som helst.
Höra någon tugga, prassla, knappa på sin dator eller bara låta.
Det stör mig nå så otroligt när det är tyst, därför vill jag sitta längst bak själv i ett klassrum.
Men så blir det ju inte.
-
Om något av det jag skriver verkar konstigt, är det för att jag har väldigt dåligt tålamod och vill bli klar väldigt fort.
Ursäkta mig för det.
Vinter.
Jag var nyss ute och kollade på snön som faller över Gävle just nu.
Jag kom att tänka på en vinternatt för 3 år sedan, allt var bra, allt gick bra och allt bara gick som det skulle.
Jag gick i åttan, hade asbra vänner och vi gjorde allt tillsammans, lanade, festade och hade allmänt kul.
Vi gjorde så otroligt mycket att jag inte kommer ihåg allt.
De bästa kvällarna var när vi smög hem till varandra på nätterna och spelade eller kollade på film, eller bara pratade.
Jag var ute och gick mycket på nätterna när jag inte kunde sova den vintern, det var aldelles tyst där borta, ingen ute. Bara snön och jag.
Jag tänkte på mycket under den tiden, allt mellan himmel och fan.
Jag var väldigt... Lycklig kan man säga.
Jag var väldigt glad.
Jag hade allt jag kunde tänka mig, musik, vänner och allmänt bra.
Jag önskar väldigt ofta att jag skulle kunna få leva den tiden igen och ändra saker som kunde hänt nu istället.
Jag hade inte börjat röka tillexempel, jävlats med många, jag var elak mot en del.
Herregud, detta börjrar bli som en memoar.
Jag hoppas alla har haft en bra helg, jag har tagit det lugnt och sovit.
God kväll.
Hej.
Mitt liv börjar bli lite intressant.
Jag har ingen ork till att anstränga mig med någonting, jag bara sitter här eller ligger ner och tänker.
Det bara snurrar runt saker i mitt huvud som jag egentligen jag inte vill tänka på.
Jag vill ta till mig och fixa med allt, men orken finns inte där.
Jag har ansökt om att förlänga mitt körgrejs.
Fattar fan inte, varför ska de göra det så svårt och sen undrar de varför ingen får körkort?
Helvete.
Helvete.
Mycket händer just nu, men inget händer ändå.
Ingen inspiration än heller, jo till musik, men inga texter har kommit ur mig än.
Har fixat det mesta nu innan man får IG i allt.
Imorgon ska jag fan ta mig ut på en promenad och bara rensa ut i huvudet sedan sätta mig och skriva lite på mer skolarbete.
Hoppas att allt blir bra.
Hare.
Slutet.
Väggarna sluter sig
Jag försöker klättra upp men det är inte till någon nytta
Hålet börjar sluta sig men jag tar mig dit,
upp till toppen, upp till skyn.
Jag känner att jag börjar sväva upp
Men jag känner även att någonting vill dra mig ner.
Jag vill inte titta, utan fortsätta att klättra.
Min själv vill att jag ska falla
men mitt hjärta ber mig fortsätta klättra.
Jag vill inte falla.
När man sitter här och tänker på livets jävligheter och plågor,
så känner jag att det finns ändå lite hopp kvar i själen om att man kanske kan lyckas en dag.
Jag vill att mina texter ska spridas, men isåfall på ett diskret sätt och utan
kännedom att jag har skrivit det.
Bakom mina dikter vill jag gömma mig, bakom ett skal av trygghet, musiken hjälper mycket men ofta vill jag fly till en annan värld.
Den här staden har då inte hjälpt mig på traven.
Det är ingen lätt stad att förstå sig på, det är inte ett smörgåsbord precis.
Mitt hjärta vill uppåt i Sverige där jag faktiskt vill vara.
Men jag känner att jag inte kan sticka härifrån, det är som att något är oklart här.
Jag måste skaffa nya vänner med, jag tål inte en del och jag har väldigt svårt för nytt folk.
Jag försöker hålla mig tillbaka för att folk förstår inte vad jag vill.
De ska ju veta allt om en och ta reda på allt genom sociala hemsidor.
Förstår inte varför jag sitter där ens, inget vettigt är där och jag har ju annat för att ta reda på sådant.
Min umgänges krets är inte den bästa, jag känner mig ofta utnyttjad och slagen och lämnad med ett splitter som JAG får plocka upp.
Det är inte lätt det här, jag kan fan inte säga nej.
Jag hatar att jag är så här.
Men vad gör man när man försöker hjälpa till?
Om jag ändå kunde börja på ett nytt kapitel, börja om på nytt och göra det jag vill.
Jag vill ha en stor hylla med musik och spel jag älskar.
En vägg fylld med musikgrejer och instrument.
Ett glaskabinett där jag kan ställa alla mina små figurer som jag älskar att samla på.
En hel vägg med foton och mina affischer där jag kan säga att jag summerar allt jag har.
Börja om på något kan inte vara lätt, men det är bara att jag försöker.
En kopp kaffe, en cigarett, ett blankt rutat papper och en penna som aldrig tar slut.
Tack för mig.
Väggarna sluter sig
Jag försöker klättra upp men det är inte till någon nytta
Hålet börjar sluta sig men jag tar mig dit,
upp till toppen, upp till skyn.
Jag känner att jag börjar sväva upp
Men jag känner även att någonting vill dra mig ner.
Jag vill inte titta, utan fortsätta att klättra.
Min själv vill att jag ska falla
men mitt hjärta ber mig fortsätta klättra.
Jag vill inte falla.
När man sitter här och tänker på livets jävligheter och plågor,
så känner jag att det finns ändå lite hopp kvar i själen om att man kanske kan lyckas en dag.
Jag vill att mina texter ska spridas, men isåfall på ett diskret sätt och utan
kännedom att jag har skrivit det.
Bakom mina dikter vill jag gömma mig, bakom ett skal av trygghet, musiken hjälper mycket men ofta vill jag fly till en annan värld.
Den här staden har då inte hjälpt mig på traven.
Det är ingen lätt stad att förstå sig på, det är inte ett smörgåsbord precis.
Mitt hjärta vill uppåt i Sverige där jag faktiskt vill vara.
Men jag känner att jag inte kan sticka härifrån, det är som att något är oklart här.
Jag måste skaffa nya vänner med, jag tål inte en del och jag har väldigt svårt för nytt folk.
Jag försöker hålla mig tillbaka för att folk förstår inte vad jag vill.
De ska ju veta allt om en och ta reda på allt genom sociala hemsidor.
Förstår inte varför jag sitter där ens, inget vettigt är där och jag har ju annat för att ta reda på sådant.
Min umgänges krets är inte den bästa, jag känner mig ofta utnyttjad och slagen och lämnad med ett splitter som JAG får plocka upp.
Det är inte lätt det här, jag kan fan inte säga nej.
Jag hatar att jag är så här.
Men vad gör man när man försöker hjälpa till?
Om jag ändå kunde börja på ett nytt kapitel, börja om på nytt och göra det jag vill.
Jag vill ha en stor hylla med musik och spel jag älskar.
En vägg fylld med musikgrejer och instrument.
Ett glaskabinett där jag kan ställa alla mina små figurer som jag älskar att samla på.
En hel vägg med foton och mina affischer där jag kan säga att jag summerar allt jag har.
Börja om på något kan inte vara lätt, men det är bara att jag försöker.
En kopp kaffe, en cigarett, ett blankt rutat papper och en penna som aldrig tar slut.
Tack för mig.
Sorger.
Jag vet inte hur mycket jag kan ta.
Jag känner ingen kärlek, ingen sorg och ingen glädje.
Jag vill bara vara jag just nu.
Trösta mig med lite diverse och sitta hemma och spela med mina vänner.
Jobb vill jag ha men jag måste vänta tills sommaren.
Skolan är inget för mig, jag trivs inte där jag är och lärarna är oftast dumma i huvudet.
Vet inte hur mycket mer jag kan ta.
Usch, jag ångrar mycket jag sagt och skrivit.
Detta kommer att hamna i denna kategori.
Jag önskar jag hade en flickvän, men ändå önskar jag att jag var själv.
Mina vänner kan ju ta sig någonstans, det finns en kvar.
Inget hopp har jag heller.
Önskar att allt, precist allt var bra igen.
God natt.
Lol
.
Blogg.se verkar fortfarande ha skjutit sig i röven med det här.
Fixa.
Klagomål.
Alla mina så kallade "vänner" har alltid någonting att komma med.
De ska ha allt det bästa och skaffar det och sedan skryter de för mig och frågar varför jag inte har så.
Jag vet inte ens vad de pratar om, speciellt vid datorer.
Jag har inget jobb som jag tjänar extra på som de har, jag kan inte lika mycket om datorer och jag vet inte vad jag har för jävla grafikkort.
Men en sak är jag säker på och det är att jag njuter av att spela.
Ska det vara så svårt?
Herregud, jag älskar spel, ja, men för det går jag inte runt och skryter om det som en jävla 08. Herregud.
Hm
Jag vill skriva ett inlägg, men eftersom Blogg.se vill förstöra allt för en så väntar jag ett tag med det, håll ihop.
Bekännelser.
-
Hög mark.
Hennes hår flög i vinden.
Hennes andetag tog i mig.
Hennes doft kändes mil bort.
Henne, ska jag ha.
Ett så vackert ansikte
Med en oskyldig själ
Inom henne ska jag skina
Med mina drömmar ska jag skänka
En dröm så stor att världen inte räcker till
Tankar så många att papperet inte räcker till.
Hur ska man göra när pennan tar slut?
Hur ska man göra när hennan har gått ur?
Ett så vackert ansikte
Med en oskyldig själ
Inom henne ska jag skina
Med mina drömmar ska jag skänka
en värld så stor som vi kan dela.
-
Ses i helgen?
Snälla.
Jag vill ha dig, förlåt för att jag är som jag är.
Men jag försöker vara snäll men ibland stänger jag bara av.
-
Förlåt, jag önskar jag kunde börja om med dig.
Vet inte vad det är med mig.
